Hela förra veckan så jobbade vi med delmomentet "Skrivprocessen" i svenska kursen..Det innebar skrivarskola, poesiverkstad, författa en novell, ge respons på en kursares novell och skriva en paper om själva skrivprocessen...
Jag tyckte det var väldigt roligt. Har inte skrivit på flera år. Sist jag skrev något var alla uppsatser och bokanalyser jag skrev när jag pluggade språk på Karlstad Universitet för ett antal år sedan.
Poesiverkstan väckte många minnen till liv. Jag har alltid älskat poesi och skrev många dikter vid sidan av mitt dagboksskrivande från det att jag var 16 år...
Något jag fastnade för var Haiku. Korta japanska dikter som oftast handlar om naturen eller en känsla.
Vet inte om ni tänkte på det men i slutet på mitt förra inlägg bjöd jag er på en självskriven Haiku....
Nu tänkte jag bjuda er på min novell. Efter noga övervägande så vågar jag nog göra det...
Jag är långt ifrån en författare så ha det i åtanke... Kommentera mer än gärna när ni läst den...
Håll till godo , kära läsare!
Pojken
"Det var nog de trasiga sandalerna som först fångade
min blick. De låg omkullkastade lite sådär nonchalant på
trottoaren, som om det var gjort av någon som inte brydde sig
längre. Det var ett par läderfärgade remsandaler där sulan var så
sliten att den inte gjorde någon nytta längre för ägaren. Jag
fick ta ett kliv ut i den myllrande gatan för att inte kliva på
dem. Trots att klockan inte var mycket, solen hade precis slagit upp
ögonen, så var trafiken livlig. Jag hoppade snabbt tillbaka upp på
trottoaren och det var då jag såg honom.
Längst inne vid väggen, mellan två stånd , knappt
synlig i det ännu dunkla ljuset satt en liten ihopkrupen figur. Jag
hade nog inte sett honom om det inte var för en reflex i hans ögon.
Hans tomma ,stirrande blick grep tag i mitt inre som två stora
svarta händer och vägrade släppa. Jag blev stående. Runt omkring
mig trängdes människor för att komma förbi mig där jag stod på
trottoaren mittemellan marknadsstånden och den myllrande gatan. En
kraftig knuff i ryggen rubbade mina tankar och jag började åter
röra mig framåt i samma riktning som människorna omkring mig.
Dammet från gatan virvlade kring mina fötter och små
små svettpärlor började tränga sig fram i min panna. Trots den
tidiga timmen dallrade luften redan av värmen och varmare skulle det
bli under dagen. Jag bannade mig själv för att jag valt att stanna
kvar i Teheran under de varmaste månaderna på året. Alla mina
iranska kollegor hade redan lämnat staden med sina familjer och rest
till kusten vid Kaspiska Havet. Några hade erbjudit mig att få
följa med men som den svenska jag är så ville jag inte tränga mig
på..
Jag svepte sjalen tätare omkring mitt huvud. För att
inte väcka uppmärksamhet hade jag färgat mitt blonda hår
mörkbrunt innan jag åkte hit men trots bruklig klädsel och mina
bruna ögon, var jag fortfarande alltför lätt att urskilja som
västerlänning. Jag hade redan blivit stoppad av den kvinnliga
sedlighetspolisen två gånger . Första gången hade jag bara smitit
ut sent på kvällen för att köpa något att äta och hade inte
alla mina papper på mig. Det slutade med att jag fick tillbringa
natten på polisstationen i en cell då de misstänkte att jag tagit
mig in i landet illegalt. Ambassaden fick skicka en person att hämta
ut mig morgonen efter. Det var en onödig och dyrköpt läxa och sen
den dagen bar jag mina papper alltid med mig. Andra gången jag blev
stoppad hade jag kavlat upp ärmarna på kontoret och glömde kavla
ner dem när jag gick ut från kontoret. Jag hann inte gå ett
kvarter innan jag blev stoppad och förmanad. Som tur var slapp jag
böter denna gång.
När jag klev in genom dörrarna till tv -huset slog
kylan från ac:n emot mig. Jag huttrade till då jag blivit lite
svettig under min promenad. Jag letade fram tröjan i min väska och
svepte den om mig. Jag var inte helt ensam på min avdelning. Några
amerikanska journalister var där samt en manlig journalist från
Frankrike. Vi växlade några ord på franska innan jag smet bort
till mitt skrivbord. Jag satte mig och tog vid arbetet där jag
lämnat det igår kväll. Jag var tvungen att börja om flera gånger
då mina tankar oavbrutet vandrade tillbaka till pojken jag sett för
en stund sedan. Vem var han? Var hörde han hemma? Och framförallt,
vad hade han varit med om? Jag ryste till då minnet av hans tomma,
apatiska blick åter gjorde sig påmind på näthinnan. Jag måste få
veta!
Böneutropet från minareterna runt omkring i Teheran
skingrade min tankar och jag satt och bara lyssnade på det vackra
och mystikfulla mässandet. I mitt yrke som utrikeskorrespondent så
hade jag lärt mig både arabiska, farsi samt hebreiska. Att kunna
möta folket på deras eget språk öppnade dörrar för mig som
journalist som annars hade varit stängda. Ofta blev jag stoppad på
gatan av unga iranier som ville prata engelska men jag svarade de
alltid på farsi vilket fick de att backa. Jag ville verkligen inte
sticka ut mer än vanligt. Livet som ogift utländsk kvinna i ett
land styrt av muslimska ledare var tufft nog.
På vägen hem dök pojken åter upp i mina tankar och
rätt var det var så hade mina fötter styrt mig till platsen där
jag först såg honom. Solen var på väg ner och jag borde
egentligen skynda mig hem. Att vara ute på gatorna efter skymning
utan manligt sällskap var farligt. Jag kunde lätt tas för en
prostituerad.
Pojken syntes inte till så jag köpte mig lite vatten
och några granatäpplen och skyndade mig hem till min lägenhet.
När jag klev in genom porten hade solen precis sjunkit
bakom horisonten och ljuset i trappuppgången var dunkelt. Jag fick
känna mig fram med handen till ledstången i trappan och följde den
med handen upp till tredje våningen där min lägenhet låg. När
jag stannade till på avsatsen för att ta upp mina nycklar så såg
jag honom. Stående vid min dörr var en liten sorgsen figur med
spretande hår. Hans tomma blick stirrade på mig och jag frös mitt
i rörelsen.
”Vad gör du här” frågade jag. ”Vem är du och
hur vet du att jag bor här?” Pojken svarade inte. Han bara pekade
med sin lilla tunna hand mot min dörr och sa ”Öppna, snälla”.
Jag gick fram till dörren och låste upp. Han smet snabbt in genom
dörren med mig efter sig. ”Vem är du och vad vill du mig”
frågade jag honom återigen. Jag tände lampan för att kunna se
honom ordentligt och åsynen av honom chockade mig. Denna lilla,
trasiga pojken med den annars apatiskt tomma blicken log nu mot mig
lite blygt. Det var ett underbart leende. Jag frågade honom om han
var hungrig och han nickade till svar. Jag bad honom följa med mig
ut i köket där jag plockade ihop lite bröd, ost och lite frukt. Vi
satte oss vid bordet och han åt som om han inte ätit på flera
dagar. ” Vem är du?” frågade jag än en gång.
”Jag heter Faroosh” svarade han mellan tuggorna.
”Varför kom du till mig?” frågade jag. ”Jag har sett dig på
tv, det är så jag kom ihåg” svarade pojken. ”Kom ihåg vad
då?” frågade jag. ” Att det var dig jag skulle leta efter”
svarade han. ” Jag förstår ingenting. Vad menar du?”
Han började berätta hur hans mamma och pappa berättat
för honom hur de fått fly från Iran som barn, hamnat i ett land
som hette Sverige och hur de som vuxna flyttat tillbaka för att
bilda familj. Tyvärr blev båda två stämplade som regimkritiska
och fängslade när Faroosh var 5 år gammal. Han hade bott på gatan
sen dess.
Han stoppade ner handen i fickan och tog upp ett slitet
fotografi tummat av små fingrar. ” Det är du , eller hur?”
frågade han mig och räckte över fotografiet.Jag tog det i min hand
och blev alldeles stum. Fotot föreställde mig 10 år tidigare som
student med min bästa vän Aisha bredvid mig. ” Vem har gett dig
det här?” frågade jag. ”Min mamma ”svarade pojken och pekade
på Aisha. ” Jag kan inte fatta att du kände igen mig från det
kortet. Jag är 10 år äldre nu och både frisyren och hårfärgen
är annorlunda” började jag då han avbröt mig och sa ”Snälla,
hjälp mig hitta mina föräldrar! Du känner folk, det måste du
göra! Snälla hjälp mig” . Där brast pojkens röst och han föll
gråtande ihop i en liten hög på golvet. Jag böjde mig ner, tog
upp honom i min famn och bar honom till soffan. Där satt jag och
höll honom i min famn tills gråten övergick i tysta snyftningar.
Jag vet inte hur länge vi satt så men till slut så somnade han.
Jag la ner honom försiktigt och bredde på honom en filt.
Hur jag skulle gå vidare efter det är visste jag inte
. Nog för att jag kände en del människor och skulle säkert få
hjälp av ambassaden i mitt letande. Jag slängde en blick mot
soffan. Hans ansikte var en ängels och jag kunde tydligt se drag av
Aisha . Att han var hennes son rådde ingen tvekan om. Hans
berättelse förklarade också varför breven från Aisha bara en dag
slutade komma.
Som hennes bästa vän så var jag skyldig att ta reda
på vad som hade hänt. Under tiden fick Faroosh stanna. Jag hade
inte hjärta att lämna honom ensam på gatan.
Klockan var närmare midnatt och mina ögonlock drog sig
längre och längre söderut. Jag orkade inte ens ta av mig kläderna
utan somnade ovan på täcket på bara några sekunder.
”Beep beep beep” Väckarklockans obarmhärtiga
ringande väckte mig. Jag satte mig yrvaket upp och hade till en
början svårt att samla tankarna. Jag slängde av mig täcket och
slängde benen över sängkanten. Jag huttrade till. Det var kallt i
lägenheten. Jag hade glömt att stänga av ac:n innan jag somnade.
Jag drog täcket över axlarna och gick in i
vardagsrummet . På soffan syntes inte ett spår av Faroosh.
Var är han? Har han gått? Undrade jag och ropade ”
Faroosh, var är du?” Inget svar. ”Faroosh?” Fortfarande inget
svar. Jag gick vidare ut i det lilla köket fullt övertygad om att
fotografiet skulle ligga kvar på bordet där jag lämnade det igår
kväll. Men på bordet fanns inget kort. Där stod bara resterna av
gårkvällens middag och en halvt urdrucken vinflaska.
Var allt jag trodde jag upplevt med Faroosh bara en
dröm?? Hur var det möjligt, den kändes så verklig. Och Aisha, min
gamla vän var fanns hon? Vad var det mitt undermedvetna försökte
säga mig? Jag skakade på axlarna och tänkte att det får bli
kvällens tankenöt. Dags att ta tag i dagen."
Må så gott så här 4 dagar innan jul! Och stöka inte ihjäl er. Det blir jul iaf....
kram Anna
